Fotograf: Anna Ledin Wirén

Elektrikernas ordförande Jonas Wallins 1 maj tal

Är du en av dem som inte kan vara på plats idag i Ludvika (i stadsparken från klockan 15:00) när förbundets ordförande Jonas Wallin håller sitt 1 maj-tal? Då har du möjlighet att läsa talet här!

"Så fantastiskt att se så många människor samlade inte bara för att fira 1 maj utan även för att stå upp för demokratin!

Vänner, mötesdeltagare!

Tack för att jag fick komma hit till Ludvika! Det var ett önskemål från mig att få hålla mitt första majtal just här, i Ludvika, idag.

Jag har många fina minnen härifrån, från alla veckors facklig och politisk utbildning på Brunnsvik, som betytt så mycket för vår rörelse. Men det är inte bara därför jag bett om att få komma hit.

Inte heller är det bara för att Ludvika är, och har varit, så viktigt för arbetarrörelsen. För Sverige.

Och det är inte bara på grund av klangen från släggor och städ i Grangärde och Grängesberg, eller på grund av kulturarvet här i Bergslagens hjärta.

Utan det är också på grund av att det kulturarvet är hotat.

Jag har bett att få tala i Ludvika idag, för jag vill inte stå bredvid och se NMR ta över vår dag. 1 maj är arbetarrörelsens dag.

Och det är nu, idag, vi säger:
NMR kommer aldrig att bli Sverige.
NMR kommer aldrig att bli Dalarna.
NMR kommer aldrig att bli den svenska arbetarrörelsen.

Vi som byggde Sverige, gjorde det med drömmar om jämlikhet.
Vi timrade och röjde landet, och vi byggde en rörelse som bar på idén om att människor hade lika värde, och lika rättigheter.
Det går en rak linje i våra gärningar och ord, från kampen för lika rösträtt och åtta timmars arbetsdag, till vårt arbete i fullmäktigerum och på arbetsplatser.

Det var vi som byggde, landet, det var vi som byggde Ludvika. Vi byggde inte bara dess fabriker och hus.
Vi byggde också idén om jämlikhet mellan kvinnor och män.
Vi byggde förskolor, sjukhus och skolmatsalar.
Vi demonstrerade för föräldrapenning och delade ut flygblad för allmän pension.

Vi som byggde arbetarrörelsen gjorde det för att vi har en gemensam livserfarenhet och en gemensam önskan om att räknas på samma sätt som de som äger kapitalet, och en gemensam önskan om att våra röster ska väga lika tungt, oavsett vilka vi är, eller vilka våra föräldrar är.

I den grundidén ligger också idén om solidaritet. Insikten om att i mitt intresse, i vårt intresse, ligger att se om varandras hus. Idén om solidaritet som gjort att vi vävt en väv tillsammans, kvinnor och män, fiskare och torpare, flyktingar och masar.

Trådarna i den väven är inte starka i sig, var och en av oss kan brista, och det är därför vi vet att vi måste hålla ihop, att vår kamp måste vävas samman.

Det är därför vi skriver politiska program, det är därför vi har studiecirklar, det är därför vi tillsätter utskott och redaktionskommittér. För att vi vet att det här gör vi tillsammans.

Det blir en stark väv av det. Med många trådar som löper genom historien in i framtiden. Trådarna är var och en av oss. Var och en lika viktig för helheten.

Där var och en av oss avger det fackliga löftet, att aldrig arbeta till sämre villkor än våra kamrater.
Där var och en av oss vet att envars fria utveckling är en förutsättning för allas fria utveckling.
Där var och en av oss vet att ett försvar av demokratin är ett försvar av våra möjligheter att fortsätta kämpa för en bättre värld.

När vi står tillsammans kan vi bygga den världen. När vi står tillsammans kan vi försvara det vi byggt upp, mot det som hotar oss.

Vi som är samlade här idag, ni likväl som jag, vet att hotet mot demokratin idag är verkligt.

Hur rädslan går under huden. Blir konkret. Att tala om att försvara demokratin är inte abstrakt. Det handlar om att fortsätta våga tala. Fortsätta våga stå upp mot nazister. Själva handlingen att uttala orden, att fortsätta tala, att fortsätta kämpa, är en motståndshandling.

Min familj har haft polisbeskydd.
De som hotar våra liv och vår demokrati, har dykt upp där min fru arbetat. Hon har bannlyst NMR från att hyra träningslokaler, och därför måste vi leva med rädsla.

Och att vara rädd är inte fegt. I säsong ett av Game of Thrones, som nu är på väg mot sin upplösning, säger Ned Stark till sina söner att det är först när man är rädd som mod kan existera.

För den som inte lever nära hotet kan det se harmlöst ut. Nazister i fullmäktige, vad kan de göra för skada? Vi som står här vet vad det handlar om. NMR är en organisation som rustar för krig. Som vill störta demokratin med våld. Som är fiender till allt arbetarrörelsen kämpat för.

De riktar sin propaganda särskilt mot fackföreningsmedlemmar som de vill rekrytera, och demonstrerar på första maj här i Ludvika, samtidigt som de hyllar Hitler.

Samtidigt som de har attackerat möten.

Samtidigt som de har mördat , och är kapabla att mörda igen.

Samtidigt som de trakasserar judar, homosexuella och vänsterpersoner på gatorna, och hotar folkvalda och tjänstemän som gör sitt jobb i folkets tjänst.

De pekar ut sina meningsmotståndares hem och hotar med hängning i närmaste lyktstolpe. Det finns all anledning för oss att vara rädda. Men det finns ännu större anledning för oss att visa mod.

Vi fortsätter väva en väv av motstånd. Det är historiens väv, med trådar som går tillbaka till dem som riskerade livet för att rädda andra undan nazismens folkmord på 1930- och 40-talen. Det är framtidens väv som vi väver för att våra barn ska få leva i trygghet. Det har alltid varit arbetarrörelsen som, tillsammans med modiga liberaler, tagit den kampen. Och det ska vi fortsätta göra.

Men jag måste också få tycka, att det inte bara kan vara vårt, gräsrötternas, ansvar. Att det också måste vara hela samhällets ansvar.

Redan i den tidiga Jordabalken fanns det faktiskt en lag om lösgående grisar i stadsbebyggelse.
Att förbjuda nassar från att fortsätta med den terror de bedriver mot vanligt folk i Sverige idag, det är inte att inskränka någons frihet, det är tvärtom att stå upp för yttrandefriheten.

För så länge vi låter NMR hota och trakassera, oavsett om de går till direkt våld, eller om de sätter upp klistermärken på lyktstolparna utanför sina måltavlors hem med texten "reserverad för landsförrädare", så kommer rädslan för att verka politiskt eller fackligt, och att yttra sin mening, att tysta många.

Vi har redan låtit det gå för långt. Idag är det åter dags att sätta regler, skriva lagar, som förbjuder alla terrororganisationer, även de nazistiska. Det är dags att sätta stopp. Det är dags att försvara våra liv och vår rätt att tala. No pasaran! Hit men inte längre.

---

Det är en bra början. Men den frihet och gemenskap vi söker kan givetvis inte bara uppnås med förbud. Det krävs, som vi socialdemokrater har vetat i över hundra år, att samhället blir mer jämlikt. Att demokratin i högre grad också gäller ekonomin.

Är det till exempel demokratiskt att ditt arbete värderas 3000 kronor lägre i månaden om du råkar vara kvinna? Är det demokratiskt att arbetsmiljön blivit bättre för män, men inte blivit det för kvinnor?

Feminismen är en demokratirörelse. Rätten att slippa sexuella trakasserier, rätten att ha lika lön för lika arbete, rätten att slippa våld, rätten att inte bli förminskad på grund av sitt kön.

HBTQ-rörelsen är en demokratirörelse. Rätten att få vara den man är, utan att se sig om över axeln, eller mötas av hat.

Antirasismen är en demokratirörelse. Och arbetarrörelsen är en demokratirörelse. Varje reform vi driver igenom, stor som liten, är ett steg på vägen mot mer jämlikhet, och jämlikhet är grunden för frihet och demokrati.

Ibland låter det, till och med på en del socialdemokrater, som att vi är klara med att bygga Sverige. Att det nu bara handlar om att förvalta det vi skapat.

Och jag ska inte vara den som är den. Men ibland är det faktiskt det det handlar om. "Att man ens ska behöva protestera mot den här skiten" såg jag på ett plakat någon gång.

Tror att det handlade om nazismen den gången, men det kan sägas om så mycket.

Att behöva säga att LAS ska finnas kvar. Att vi ska ha trygghet vid omställning. Det borde vara självklart. Det är en del av den svenska modellen som har tjänat oss väl, gjort arbetsmarknaden stabil och dämpat effekterna av lågkonjunkturer. Gett facket en möjlighet att komma till förhandlingsborden. Att det ska försämras borde inte vara uppe på dagordningen.

Att försämra arbetsmiljölagen, borde inte vara uppe på dagordningen. Den nya arbetsmiljölagen riskerar att leda till en försämrad arbetsmiljö.

Jag är förbundsordförande i Elektrikerförbundet. Vad tror ni att en försämrad arbetsmiljö innebär, för den som har som jobb att hantera högspänning under stormar, kyla och mörker?

De senaste åren har många av de våra fått sätta livet till. Liv som släcks för arbetare, bara för att de gått till jobbet. Och det är i fler branscher. Förra året dog 58 personer av att gå till sina arbeten. I år har redan 20 personer dött, bara för att de gått till jobbet. Familjer som aldrig får tillbaka sina anhöriga, bara för att de gått till jobbet. Alla borde rasa över att det är så här.
Det borde vara på löpsedlarna. Det borde hållas manifestationer överallt.

Framförallt: det borde inte vara en tid då vi måste ta fighten för att lagstiftningen inte ska bli sämre, för att skyddet inte ska bli sämre.

Vi behöver ju en starkare arbetsmiljölagstiftning, inte en svagare. Och vi behöver sluta låta marknaden diktera villkoren för säkerhet och liv. I min bransch är det en extrem press på våra medlemmar, hård konkurrens vid upphandlingar, bolag som sätter pengarna främst, huvud och underentreprenörer som inte tar ansvar. Resultatet är att arbetare dör.

Och det är inte oundvikligt. Det är oacceptabelt. Det behövs starkare lagstiftning. Och vi behöver stå upp för den vi har idag. LAS, arbetsmiljölagen, rimliga villkor i upphandlingar, värna den svenska modellen. Det är en början.

Och jag är redo att ta fighten för att vi ska bygga vidare på tryggheten. Komma längre.

Jag är redo för att jag vet att vi faktiskt kommer vi någon vart när vi kämpar. En av de största segrar jag varit med om att driva igenom var när vi slutligen besegrade Lex Laval, lagen som innebar att vi inte fick ställa krav på kollektivavtal på utländska företag. Det tog tretton års kamp, men vi gav oss inte. Vi når nya framsteg hela tiden. Vi fick igenom ett initiativbetänkande för ett socialt protokoll i EU. Med minsta möjliga marginal, 317 mot 315, antogs det förslaget från Socialdemokraterna, de gröna och förenade vänstern, som betyder att vi kommit en bra bit på vägen mot att ett socialt protokoll läggs till EU:s fördrag, och äntligen finns fackliga och sociala rättigheter med som en del av vad EU är.

Vi har mycket kvar att göra i EU.

Det känns därför extra bra att få dela den här dagen med Johan Danielsson, som ska föra den fackliga kampen vidare i EU. Se till att alla ni känner går och röstar i EU-valet. Prata med era mammor, barn, syskon, arbetskamrater och grannar. Berätta att det spelar roll. Det kan till och med rädda liv. Berätta att vi genom att arbeta tillsammans, genom att rösta, prata, organisera, kan göra världen, EU och Sverige bättre.

Den svenska modellen, eller den nordiska modellen, skapar trygghet genom livets förändringar. Trygghet på jobbet. Trygghet i att samhället finns där. Det ska vi vara stolta över. Och vi ska vara stolta nog att driva det vi tror på i hela EU.

Vad vi däremot inte ska göra, det är att helt okritiskt sluta upp bakom allt i 73-punktsprogrammet. Den överenskommelse som nu ligger till grund för svensk politik kanske varit nödvändig.

Vi är alla glada över att vi genom att samla demokratiska krafter stoppat en regering som består av högerkonservativa och högerextrema.

Men ingen tjänar på att vi bara applåderar eller trycker på gilla-knappen när vi ser vad som händer. För socialdemokratin är större än regeringen. Och regeringen företräder idag inte bara socialdemokratin, utan också en överenskommelse som till stor del består av nyliberal politik från centerpartiet.

Om vi inte vill ha markndshyror, då måste vi mobilisera nu. Vi behöver bygga fler bostäder som människor har råd att bo i, inte göra dem vi redan har dyrare.

Om vi inte vill att arbetsmarknadspolitiken ska spolas bort helt, om vi inte vill att arbetsförmedlingan ska dra sig ur Dalarna, Småland och alla andra ställen den behövs, då är det dags att mobilisera. Vi behöver fler och bättre vägar till omställning när man blir arbetslös. Inte ta bort dem som redan finns.

Om vi inte vill att avbetalningarna på statsskulden ska gå före en stark reformpolitik som kommer folket till del, då måste vi mobilisera.

Och vet ni vad? Jag är redo!

Jag är redo att köra. Nu startar vi ett rejält folkrörelsearbete ända ute i Arbetarekommunerna för att tillsammans bygga en vision för framtiden. För det är faktiskt inte en utopi vi pratar om, vänner och mötesdeltagare, utan något vi kan. Något vi kunnat länge.

Jag pratar inte bara om att mobilisera väljare, att ringa runt. Att ringa runt är också viktigt, oerhört viktigt. Fackets insats i senaste riksdags- och kommunvalet är det som stoppade SD från att bli ännu större, och de högerkonservativa från att ta makten.

Men nej, jag pratar inte bara om att ringa runt och knacka dörr. Jag pratar om att göra politik, att göra välfärd, att göra reformer. Jag pratar om att bygga landet.

Vi behöver bygga bostäder som folk har råd att bo i. Det kommer inte marknaden göra.
Vi behöver politiska beslut som tar det här på allvar, och inte låtsas som att marknaden kommer att lösa våra problem. Vi behöver politiker som kan se att det är vårt gemensamma ansvar.

Listan på reformer vi behöver göra i det här landet är lång.

Bostäder, skola, vård, pensioner, sjukförsäkring, Det behövs en politik som går ut på att ta hand om varandra när det är tufft.

Kanske är det nu dags för en progressiv skattereform? Att se till att lyfta frågan om en ny omfördelning, i den tid då klyftorna mellan de rika och alla andra har ökat. Kanske är det dags för att se till att få stopp på den dränering av resurser till offentliga sektorn vi sett sedan 1990-talet i Sverige?

Kanske är det nu dags för ett pensionssystem som inte lämnar våra fattigaste i sticket? 245.000 pensionärer lever idag under EU:s fattigdomsgräns, 15% av alla kvinnliga pensionärer i Sverige, som inte har råd att köpa bra mat eller vinterkläder. Det är inget annat än politikens uppgift, rörelsens uppgift, att ändra på det.

Vi väntar inte på att några andra ska göra det. Vi ska göra det. Vi ska göra det på det sätt som vi alltid har gjort. I arbetarekommunerna. På fackliga möten. Tillsammans.

Jag är stolt medlem av Socialdemokraterna, och stolt medlem i fackföreningsrörelsen.

Jag är redo! Vi är redo!

Vi är de tusenden som bygger landet. Nu bygger vi den nya tid!

Tack för ordet!"

 

- Det talade ordet gäller -

Uppdaterad: