Elektrikernas historia

Från början bestod medlemskåren i förbundet endast av installationselektriker. Den utökades genom att linjemontörer och kraftverksmaskinister, hissmontörer och senare radio- och TV-tekniker samt IT-tekniker organiserade sig och anslöt sig till förbundet.

Bakom bildandet stod främst Stockholms Elektriska Montörsförening och fem andra stockholmsföreningar samt ombud från Göteborg, Malmö, Halmstad, Borås och Östersund.

Man började med ett lån på 700 kronor från Stockholms Montörsförening. Inträdesavgiften var två kronor för helt betalande och en krona för halvt betalande, 16 - 18-åriga medlemmar samt kvinnor. Kontingenten sattes till 30 respektive 15 öre.

Förbundskontoret

Den första tiden var förbundets administration förlagd till ordförandens och kassörens hem. Från april 1907 hyrde man två mindre rum vid Klara Västra kyrkogata 9 i Stockholm. Hyran var då 400 kronor per år. I oktober 1908 kunde man flytta in i det dyrare alternativet i Folkets Hus. Därifrån flyttade man till Tunnelgatan. Lokalen var kall vintertid. "Hu vad vi frös, där vi vintertid satt i våra överrockar och skrev med frostnupna fingrar", berättade den förste ordföranden, Gustaf Rudolf Nilsson i en intervju.

Konflikt

Den första kraftmätningen med Elektriska Arbetsgivareföreningen utspelades 1907. Arbetsgivarna hävdade att man skulle utgå från verkstadsavtalets normer. Förbundet satte hårt mot hårt. Det blev inget verkstadsavtal. Arbetsgivarnas lockouthot avvärjdes. Konflikter utbröt i Malmö och Östersund. Den i Malmö slutade i nederlag. I Östersund hemförde förbundet till sist en seger.