Maria, lärare på el- och energiprogrammet i Falköping

Maria, lärare på el- och energiprogrammet i Falköping

Fotograf: Anna Ledin Wirén

Maria

Mycket, mycket mer kan göras för att locka fler tjejer till elbranschen. Många ser inte elektrikerjobbet som en möjlighet, trots att det är ett bra och väldigt roligt jobb. Men nu hoppas Maria, lärare på el- och energiprogrammet i Falköping på ändring.

Det är bra att fack och arbetsgivare är överens om att jobba tillsammans för att få in fler kvinnor i elbranschen. Men det räcker inte med att träffa avtal. Konkreta åtgärder måste till, anser Maria. Unga tjejer behöver förebilder och de behöver träffa kvinnor som jobbar som elektriker. Annars kommer de inte överväga yrket. Och därför behövs många åtgärder på en gång. Redan i årskurs sju i grundskolan behöver flickor lära sig att det finns kvinnor som väljer att jobba i mansdominerade sektorer – och som tycker om sina jobb. Arbetsgivare måste också visa upp sig och vara tydliga med att de mer än gärna anställer kvinnor. Möjligheter att testa verktyg måste också erbjudas. Kampanjer, liknande den som Byggnads och Byggcheferna drog i gång om att stoppa machokulturen behövs också.

– All form av uppmärksamhet och publicitet behövs.

I Falköping är det Maria som ska se till att fler tjejer söker sig till mansdominerade jobb. Sedan tio år tillbaka är hon lärare på Ålleberggymnasiets el- och energiprogrammet. Gymnasieskolan är Falköpings enda och tar emot elever från hela området. Förra året arrangerade gymnasiet två yrkeskvällar för tjejer som gick i sjuan, åttan och nian på grundskolan. Initiativet var Marias och nu har hon som förstelärare ansvar att utveckla verksamheten. Någon glimrande succé blev dock inte yrkeskvällarna. Våren 2017 kom femton och till hösten åtta flickor.

– Men något hände ändå eftersom fler tjejer sökte till de mansdominerade yrkesprogrammen. Elva i höstas, jämfört med fyra i våras, säger Maria, nöjt.

Det faktum att tjejerna och deras föräldrar började prata om yrkeskvällarna gav resultat, är hennes övertygelse. Och till elprogrammet kom två tjejer, tidigare har hon haft en enda som tagit studenten sedan hon började som lärare år 2008.

– Det måste få ta tid, då går det att ändra.


Nya yrkeskvällar

När det är dags för nästa yrkekväll hoppas hon på fler besökare i elprogrammets tre stora undervisningsrum. Där finns kopplingsscheman och verktyg. Det är ljust, tyst och rent. För 20 år sedan var det en lärare på elprogrammet som gjorde att hon sökte utbildningen. Den grundskola hon gick i Falköping låg då strax intill gymnasiet och i åttan fick elever som ville göra ett studiebesök på programmet. En lärare berättade vad yrket gick ut på.

– Och då visste jag att det var det programmet jag ville gå på.

Att merparten av klasskompisarna skulle vara killar insåg hon. Och så blev det, hon var ensam tjej. Men bästa kompisen gick en annan linje i klassrummet intill och de kunde träffas under alla raster och gå till matsalen ihop. Svårast var det under det första året. Andra året var det dags att välja inriktning och då blev klassen mer sammansvetsad. Så här efteråt och inte minst efter hela metoo-diskussionen har hon insett att en del av det som hände nog inte var helt acceptabelt. Det gällde inte minst under praktikperioderna ute på företagen. Hur det lät kommer hon inte ihåg, det var skämt om stickproppar och skarvsladdar och annat. Men inget om henne personligen.

– Och jag kan inte komma på att jag någonsin gick hem och mådde dåligt. Kanske har jag gått iväg någon gång om skämten varit grova.

När det var dags att börja jobba efter skolan fick hon jobb på Falköpings största elfirma. Arbetsuppgifterna varierade och det är vad hon gillar med yrket. Ibland ute på byggen, ibland på industrier. Det som är roligt med jobbet är att resultatet syns direkt.

– På ett kontor eller här i skolan kan jag springa omkring och prata med folk och svara på mejl. Men inget syns när man jobbar på det sättet. Det gör det när man är ute och jobbar som elektriker.


Få hälsar

Att arbeta ihop med andra är också något positivt med jobbet. Inte minst på byggen. Där finns många andra yrkesgrupper som jobbar ihop för att få till byggnaden. Men varje gång det var dags för en ny arbetsplats visste hon vad som väntade.

– Jag har alltid sett ung ut, får fortfarande visa legitimation på systemet. Första dagen brukade folk tro att jag var praktikant. Sen såg de jag jobbade som alla andra. Då kunde några hälsa. Men ofta tog det en vecka innan alla hälsade.

Det var samma sak varje gång och inget hon brydde sig om. Trots allt var ju hon nästan alltid den enda kvinnan på arbetsplatsen. Däremot kunde det ibland vara besvärligt att ta sig till matrummet när det var dags att äta. Om det var bodar visste hon vad som gällde. För att komma fram till borden där alla fikade var hon tvungen att passera omklädningsskåpen. Ibland fanns också duschar helt öppet. Snart lärde hon sig en speciell teknik. Det var bara att stirra rakt fram och gå så snabbt det gick.

– Men ibland kunde jag be en jobbarkompis hämta min väska så att jag slapp gå dit när dagen var slut. Speciellt om duscharna låg helt öppet.

Själv åkte hon till och från jobbet i arbetskläder. Och fanns toaletterna i bodar försökte hon undvika dem också. De var oftast dåligt städade och där kunde det ligga porrtidningar. Men en gång i månaden var det omöjligt att undvika toalettbesök.

– När vi kvinnor har mens måste vi ju till toaletten och vi måste kunna tvätta händerna. Det var inte alltid kul.


Trubbiga kommentarer

Ibland var jargongen jobbig. Och en del manliga arbetskamrater utanför elektrikerkretsen var svåra att förstå. Trubbiga och klumpiga kommentarer kunde kännas svåra. En gång kom hon tillbaka till jobbet efter att ha varit sjuk en vecka. Flera av de unga killarna var tacksamma. När hon inte var på plats hade jargongen på bygget blivit mycket grövre.

– Några släppte tydligen på allt och många tyckte det var jättejobbigt. När jag kom tillbaka tystnade de igen.

När hon och maken Max flyttade och hamnade närmare Skövde än Falköping började hon fundera över att byta jobb. Det var bekvämare att köra till Skövde än till Falköping. Ett nytt jobb blev ledigt hon sökte och fick jobbet.

– Och hamnade på en helt fantastisk firma. Spännande arbetsuppgifter, bra chefer och ägare. Jag stormtrivdes verkligen.

Efter ett år på det nya företaget kom första barnet och under graviditetsledigheten började hon fundera över framtiden. Smärta i nacken och svår huvudvärk hade varit vardag som ett resultat av alla tunga lyft. På sikt skulle nog inte kroppen klara en fortsättning. Hennes mamma upptäckte annonsen. Det var Ållebergsgymnasiet som sökte ellärare.

– Jag sade först tvärnej. Är man blyg, har svårt att vara med andra och är lite av en ensamvarg är inte lärare det jobb man drömmer om.

Men hon sökte trots allt till sist och till sin förvåning fick hon jobbet. Första tiden kändes ovan och märklig. Hon var hela tiden nervös inför lektionerna och att ställa sig framför eleverna och prata. Efter ytterligare ett barn och en graviditetsledighet började hon studera till yrkeslärare 2011. Utan examen skulle hon inte fått en fast tjänst. Efter studier på halvtid i ett och ett halvårs tid räckte 90 högskolepoäng till examen.

– Att plugga var roligt, men svårt och jobbigt. Allt handlade om pedagogik.


Förbättringar

Den undervisning och kunskap som dagens elever får på elprogrammet är väldigt mycket förändrad jämfört med hur det var för 20 år sedan, anser hon. Nu måste eleverna göra egna kopplingsscheman, mäta starkström och göra egna ritningar. De blir självständigare och mer stresståliga jämfört med hur det var tidigare.

– Allt är så mycket bättre idag! Det man lär sig i skolan men också hur det ser ut på byggen och andra arbetsplatser. Det är rent och städat på ett helt annat sätt.

Med fler kvinnor i branschen går förbättringarna ännu snabbare, tror hon. Men det är inte det främsta skälet till att fler kvinnor ska lockas att bli elektriker. Jobbet i sig är roligt och är bra betalt. Möjligheterna att utvecklas och hitta alternativa vägar är dessutom många.

– Jag har jobbat på många olika ställen som elektriker. Nu är jag lärare. Vad som händer i framtiden vet jag inte. Men jag utesluter inte att plugga mer. Att använda min nuvarande kunskap och bli ljusdesigner skulle till exempel kunna vara något.


Faktaruta:

Namn: Maria 
Ålder: 36 år
Bor: utanför Falköping
Familj: Maken Max och barnen Karl-Gustav och Nova 9 och 11 år
Jobbar som: lärare på el- och energiprogrammet i Falköping
Roligast med jobbet som elektriker: att se att något blir färdigt och att jobba med andra
Tråkigast: att stå ensam i en källare och spika elkabel är inte jättekul
Intressen: älskar att odla allt som man äter
Lön: hade samma lön som de andra och jag upplevde inte att jag någonsin blev lönediskriminerad.

Uppdaterad: