Wenngren funderar

Girighet leder till intellektuell kollaps

Kan Elektrikernas sympatikonflikt verkligen slå hårt mot vinstmaskinen LKAB? Det påstår i alla fall Elektriska Installatörsorganisationen, EIO på sin hemsida. Själva konflikten handlar om vilket kollektivavtal som ska gälla. Parterna är statligt ägda bolaget Svevia AB och Byggnads. Svevia vill hålla ned kostnaderna för byggnadsarbetare och i förlängningen elektriker, genom att använda det gamla statliga avtalets arbetsvillkor och löner på den öppna privata byggarbetsmarknaden.  

Att LKAB dras in i striden beror på att de vill utnyttja den lönedumping Svevia ägnar sig åt. Svaret på frågan varför ett av Sveriges i särklass mest vinstrika företag inte skulle har råd att betala de marknadsmässiga löner som EIO själva har förhandlat fram lär man aldrig få från arbetsgivarna. Men svaret är helt enkelt att LKAB har råd att betala betydligt högre löner till byggarbetarna än deras kollektivavtal anger men att arbetsgivarnas obegripligt stora girighet får dem att försöka tjäna lite till.

Elektriska Installatörsorganisationen är ändå upprörd över att Elektrikerna tillsammans med Byggnads försvarar det avtal som gäller i byggsektorn. De ser Elektrikernas sympativarsel som en ansvarslös hantering av konfliktvapnet och att det är stötande. Försvar av ingångna avtal är alltså mer stötande och ansvarslöst än girighet.

Men det räcker inte med detta intellektuella och moraliska haveri utan EIO fortsätter med att kräva lagstiftning(?) som förändrar möjligheterna att ta till konfliktåtgärder på den svenska arbetsmarknaden. Ja, man tar sig för pannan och undrar i sitt stilla sinne om det verkligen är så att girighet även kan få de folkvalda lagstiftarna i riksdagen att tappa huvudet och förbjuda de vapen fackförbundens medlemmar har för att försvara sina löner och arbetsvillkor.

Ronny Wenngren, Elektrikernas förhandlingschef 2012-02-16 

---

Chefernas önskelista är inte vår

Åke Sigsjö på Installationsteknik i Nacka berättar för EIO om en besvärlig anställd som spred dålig stämning, och tycker med det som bakgrund att borde bli lättare att avskeda sina anställda. Han vill som chef få ”bilda sitt eget lag”, vilket man ju faktiskt som företagare helt och hållet får. Vem han anställer är hans val och hans ansvar, och inget som SEF kan lastas för i slutänden. Värt att notera är också att denna hans besvärliga anställde inte är kvar på företaget, utan blev utköpt för två månadslöner och därmed gjorde Åkes lag helt självvalt igen.

En alternativ avtalspartner är det mest eftertraktade för Conny Jönsson, vd för Levinsgruppen i Hässleholm och att betraktas som ett värdig motståndare är givetvis för oss smickrande; det måste ju innebära att vi gör vårt jobb för medlemmarna ganska bra. Conny tycker också att frågor måste kunna lösas ”på ett vettigt och rationellt sätt”, men även om minsta motståndets lag kan vara bekvämt för en företagsledare är det allt annat än acceptabelt när det som här är människor det handlar om.

Dan Olsson på Telekontakt i Partille (som numera är en del av NEA-gruppen) vill ha ett ”modernt” avtal med en mer ”flexibel” syn på flera frågor och rentav slippa ta hänsyn till SEF. Här är det viktigt att komma ihåg vilka de genom avtalet faktiskt måste ta hänsyn till, nämligen till de anställda, våra medlemmar, människorna. Moderniteten och flexibiliteten i sin rätta betydelse måste gynna alla, och innebära flexibilitet och modernitet också för de anställda. 

För det är ju så, att underlätta för chefen på en elfirma kommer aldrig för oss att vara viktigare än att värna om människorna som arbetar i branschen. Troligen är det också därför vi inte heller inser, vilket vi enligt Conny Jönsson borde, att elbranschen behöver en alternativ avtalspartner. Vilka anställda i elbranschen behöver det, när nu vårt avtal är det bästa av alla LO-avtalen?

Ronny Wenngren, Elektrikernas förhandlingschef 2012-01-24

---

Jobb till vilket pris som helst?

Som Svenskt Näringsliv mycket riktigt skriver på sin hemsida pågår i arbetsdomstolen, AD, just nu ett mål mellan Elektrikerförbundet och el-arbetsgivarna EIO, gällande praktikanter. Eftersom de i sin artikel valt att intervjua endast en av parterna i denna pågående rättsprocess och dessutom talar om ett mål som ännu inte är avgjort är det dock svårt att här kunna se hela sanningen. Vår anledning till tvisten menar Svenskt Näringsliv är (utan att alls ha frågat) helt enkelt att vi vill stänga arbetsmarknaden för de unga och att vi vill ”stoppa praktikanter”. Det man här glömmer, eller underlåter att komma ihåg, är att vi i detta fall som i alla andra talar och arbetar för våra medlemmar, också de som i nuläget är praktikanter eller arbetslösa.

Att intressena står i konflikt med varandra är helt naturligt; Svenskt Näringsliv representerar arbetsgivarna och deras intressen medan vi representerar arbetstagarna. Medan vinstintressen står högt på deras lista arbetar vi för våra medlemmars arbetsvillkor, och här i skapas självklart också konflikter. Billig arbetskraft är bra bara för köparen och när vårt säkra, moderna avtal gör arbetskraften dyrare leder det självklart till obekväma konsekvenser för motparten och dess kvartalsrapporter och det behöver man veta för att kunna helt förstå.

Det är viktigt att komma ihåg att det här alltså inte är Svenskt Näringsliv som har ungdomarnas, arbetarnas väl och ve för ögonen. Det är vi, det är våra medlemmar det handlar om. Vi är en stark organisation med anor långt tillbaka och vi är inte irrationella eller oöverlagda. Inte heller elaka. Som orsaker har en verkan har vi också våra anledningar i detta mål - även om vi nu inte blivit tillfrågade - det vi är och det vi består av: våra medlemmar. Det ligger inte i våra medlemmars intressen att utnyttjas som obetald arbetskraft, och när en praktikplats inte håller måttet säger vi ifrån. Tiderna där arbetarna måste tiga och lyda är fullkomligt förbi och det är nu 2000-talet – alla har vi rättigheter och våra medlemmars kommer vi att ta tillvara.

Det är också värt att påpeka att brott mot avtal alltid leder till konsekvenser, vilket avtal det än må vara och när det som i detta fall handlar om människor är konsekvenserna än viktigare. Om vi som part brutit avtalet hade vår motpart knappast underlåtit sig att reagera, och att vi försvarar ett legitimt ingånget avtal borde inte innebära att vi beskylls för att vilja ”stänga arbetsmarknaden för unga”.

Vi står alltså för våra medlemmar, för deras intressen och för ett modernt arbetsliv. Om det innebär att vi måste försvara våra avtal och våra medlemmar i AD, må det så vara. Dock är vi nödda att påpeka, att den ena parten i en rättsprocess knappast utgör en tillförlitlig källa hur segervissa den än må känna sig, och att Svenskt Näringsliv nästa gång de undrar något är välkomna att kontakta oss, istället för att lägga breda svarta rubriker i vår mun.

Ronny Wenngren, Elektrikernas förhandlingschef 2011-11-24

Bra avtal förpliktigar

I förra veckan studerade och rankade LO-tidningen 16 olika kollektivavtal och placerade vårt Installationsavtal som nummer ett. Medan förbundskontoret firade med tårta blev våra medlemmar på ett bygge i Danderyd intervjuade av tidningen och deras reaktion var ren förvåning: – Va? Är vårt avtal det bästa?

Alla orsaker har en verkan och att vårt avtal är ”det bästa” är ett resultat av mångas hårda arbete. För att ett avtal ska vara bra, fortsätta vara bra, krävs det att det efterlevs. De som jobbar inom avtalet måste veta sina rättigheter och slå larm när avtalet inte följs – annars förlorar det helt sin kraft.

Arbetsgivarna måste hållas inom avtalets ramar och det är det bara de anställda som kan se till. Vi måste få veta när något går fel för att kunna ställa det till rätta och den vetskapen kan bara våra medlemmar ge oss. Är man stark måste man vara snäll och att vara priviligierad innebär också – ve och fasa – än fler förpliktelser för oss alla.

I den ovan nämnda artikeln pratar de intervjuade elektrikerna om fruar och bekanta som går på sämre avtal med lägre löner och självklart är det så att det som gynnar alla gynnar oss, att vi måste hjälpa dem om vi själva ska kunna fortsätta ha det bra.

Tillsammans gäller inte bara inom förbunden utan också mellan - alla kan få det bättre, borde få det bättre och för den sakens skull måste mångas hårda arbete fortsätta.

Tillsammans har vi gjort det bra hittills – låt oss fortsätta med det!

Ronny Wenngren, Elektrikernas förhandlingschef 2011-10-28

Tacket för återhållsamheten

Under förra året ökade de svenska aktiebolagens vinster med i genomsnitt 30 procent uppger kreditinformationsbolaget UC till TT idag och marknadschefen Roger Sigbladh säger till Dagens Industri att det finns all anledning att vara positiv. Inte konstigt att arbetsgivarna tycker att vi ”gjorde rätt” förra gången och också denna gång vill att alla ska vara med på noterna som spelar dem i rakt i händerna.

Vi måste tänka på finanskrisen, ha ekonomin i åtanke, ta ansvaret – inte vill väl ni att hela Sverige ska krackelera? Skrämseltaktik är en gammal och väl beprövad metod och oerhört effektiv. Ingen vill vara den som förstör för alla andra, ingen vill vara oansvarig och ingen vill förlora och med obehagliga bilder på näthinnan är det lätt att man tystnar och tar ett steg tillbaka, precis som tanken var att man skulle. Så kommer då en rapport som rapporterar stora vinster hos de svenska aktiebolagen och där vi plötsligt har all anledning att vara positiva, eller nej - de har all anledning att vara positiva. Vinsten och positiviteten är till för aktiebolaget, inte för de som har producerat och genererat den och mycket visar sig vilja ha mer, också i nästa avtalsrörelse.

Att ”göra rätt”, att vara måttfull, att göra en ”framgångsrik” avtalsrörelse som vår motpart predikar verkar plötsligt inte alls ligga i våra medlemmars intresse. Pengarna finns helt klart och svart på vitt, 30% mer av dem bara förra året och varningens ord börjar klinga falskt.

Man kan bara skrika varg ett visst antal gånger och medan positiviteten och vinsterna stannar på toppen ska arbetarna, motparterna skrämmas in i leden – om ni inte passar er, om ni inte tar ansvaret, så förstör ni ekonomin och hela Sverige med den.

Men positiviteten, vinsterna, frukten av arbetet är också arbetarnas oavsett vilka djävlar som målas upp på väggen. Pengarna finns, vinsten finns – och våra medlemmars rätt till det drunknar inte i skräckscenarion och rop om varg. Vi borde ha all anledning att vara positiva inför Avtalsrörelsen 2012.

Ronny Wenngren, Elektrikernas förhandlingschef 2011-10-11

Quid pro quo också när det gäller LAS

Förändringar av LAS ligger högt upp på många arbetsgivares önskelista, men om dessa förändringar också innebär försämringar är det inte en önskan vi som förbund har för avsikt att uppfylla. Och man bör vara försiktig med vad man önskar sig, för om det så slår in – hur blir det då?

Arbetsgivarna vill genom förändringar i LAS göra det enklare att anställa och framförallt lättare att säga upp utan att behöva ta hänsyn till turordningen, så att säga göra anställningarna mer ”flexibla”. Men om arbetsgivaren ska kunna snabbt och smidigt säga upp en anställd måste också denne anställde kunna säga upp sig lika lätt, ”flexibiliteten” måste omfatta alla inblandade och inte bara bli en frihet för arbetsgivaren. Lojaliteten som arbetstagare förväntas visa mot sin arbetsgivare, och som när den brutits straffats hårt i flera mål i Arbetsdomstolen, kommer naturligtvis av detta också luckras upp.

Att förvänta sig lojalitet tillbaka när man själv ingen ger är en ekvation som inte kommer slå väl ut i längden. Att ge och att ta på samma villkor är grunden för alla goda relationer, så också på företagen och på arbetsmarknaden i stort. Och i rättvisans namn gäller också här quid pro quo, what goes around comes around och så som du vill bli behandlad ska du själv behandla andra.

Alla olika uttryck och ordspråk som säger samma sak kokar i denna fråga ner till detta: flexibilitet för båda parter, lojalitet – eller avsaknaden av det – från båda håll. Lika villkor ska se likadana ut på båda sidor och vi hoppas att arbetsgivarna inser konsekvenserna av deras önskan.

Ronny Wenngren, Elektrikernas förhandlingschef 2011-09-26

Mänskliga rättigheter och skyldigheter

Rätten till likabehandling, till lika villkor och lika lön, rätten att kunna köpa lika mycket mjölk som mannen som står bakom i kön.  Alla mödrar, döttrar, fruars rättighet men inte självklarhet, jämställdheten som är målet men är ännu inte verkligheten. Att Sveriges ofta kallas världens mest jämställda land skär illa falskt i öronen, ännu värre så när ett av de största fackförbunden gör avsteg från samordningens gemensamma insatser i jämställdhetens namn.

Och hur blir det då, när någras rättighet blir andras skyldighet, när några måste ge lite av det man tycker är sitt egna välförtjänta, för att utjämningen ska kunna genomföras? Den starkes rätt är inte det som ska styra vårt samhälle och alla klyftor ska överbryggas, det håller vi alla med om, rörande eniga, tills någon då måste stå tillbaka.

För det är lättare att ta emot än att ge bort och så mycket lättare att se sina rättigheter än sina skyldigheter. Lika lön för lika arbete skallar snyggt i takt inom hela fackföreningsrörelsen, men när så några måste ge för att andra ska få stannar allt upp. Rättvisa är i sig själv en mänsklig rättighet och rättvisa ska det vara för alla, alltid; på ICA och på Scania, på Pressbyrån och på Bravida, också när det kostar. Kassörska eller hissmontör eller tandläkare, vi måste se till att man ska kunna vara vem som helst i vårt samhälle och ändå omfattas av rättvisa och jämlikhet och få en skälig lön i slutet av varje månad. Oavsett.

Den övertygelse man har, som organisation och som människa, de grundläggande värderingar som naglar sig fast i ryggmärgen måste man följa och kämpa för och aldrig överge ens när det blir obekvämt eller kostsamt. Fackföreningsrörelsen föddes ur orättvisor och ojämlikhet, som en motreaktion mot en stor orätt i samhället och vårt arbete är alls inte fullgjort eller färdigt. Att Elektrikerförbundet består till största delen av män påverkar på intet sätt våra skyldigheter att värna om andras rättigheter - allt vi är står för rättvisa och för jämlikhet, också när det för oss innebär skyldigheter.  

Ronny Wenngren, Elektrikernas förhandlingschef 2011-09-19

Mjölk och arbete

Att vi när vi går och köper mjölk i affären skulle få bestämma vad handlaren gör med pengarna vi betalar med är för de flesta otänkbart och rent ut sagt löjligt; det är säljaren som säljer, sätter priset och som har all rätt att bestämma vad hans pengar går till. Eller?

På arbetsmarknaden liksom varumarknaden köps och säljs, varor och arbetskraft varje dag. Om ICA-handlaren vill lägga sin förtjänst på en ny glassfrys eller på en kräftskiva för personalen är han fri att så göra, vi som köper hans varor har alls inget med det att göra och har heller inget intresse i det. Vi har valt att köpa mjölken, lämnat över pengarna och tagit varan med oss hem och i det är transaktionen fullständig. Vår mjölk är vår mjölk - oavsett vad pengarna vi bytt den mot används till. 

Men till skillnad från varumarknaden ska på arbetsmarknaden köparfingrarna peta på mjölkpengarna också efter att köpet genomförts. Arbetarna kommer överens om ett pris på sitt arbete och efter förhandlingar genomför arbetsgivarna köpet, och får då den arbetskraft de vill ha i utbyte mot sina pengar. Transaktionen är slut, men fingrarna på pengarna kvar och det räcker inte med att man köpt det man vill ha, nej – man ska också bestämma vart pengarna man betalt med hamnar.

Den prishöjning som gjorts, potten som blir, den faller arbetstagarna tillhanda men är inte deras att förfoga över. Säljaren har sålt och fått pengar för det, men inte pengar som han själv kan disponera, nej, där vill köparen fortsätta vara med. Vem som ska ha vad, vad pengarna ska läggas på, arbetstidsförkortning eller löneökningar, är inte arbetstagarnas att bestämma trots att bytet av arbetskraft mot pengar redan ägt rum.

Pengarna tillhör de som har sålt sin vara och när bytet slutförts, mjölk mot pengar, jobb mot pengar, är det också säljarens att förfoga över. Man väljer att köpa, man väljer att byta, man får det man köpt och bytt till sig och alla fingrar försvinner i det ögonblicket - bör och ska försvinna i det ögonblicket.

Ronny Wenngren, Elektrikernas förhandlingschef 2011-09-05

Rätten att överleva arbetsdagen

En av de första mänskliga rättigheterna är rätten till liv och till personlig säkerhet. Men varje år dör det i Sverige femton byggarbetare i arbetsplatsolyckor. Vad är det som gör att vårt svenska samhälle inte lyckas leverera denna rättighet till dessa utsatta yrkesgrupper och framförallt: varför talas det inte mer om det?

Alla människor i samhället har enligt FN:s konvention rätt till liv och rätt till personlig säkerhet; rätt att överleva dagen och också att överleva arbetsdagen. Trots detta är det i realiteten många som förolyckas inom byggbranschen i Sverige idag och det är en utveckling som vi på Elektrikerförbundet gör allt vi kan för att förhindra.

Vårt arbete för en säker arbetsmiljö och trygghet för våra medlemmar på arbetsplatserna stöter ofta på motstånd av de som har andra, ofta ekonomiska, intressen för ögonen och det är i det närmaste tyst om denna fortgående tragedi som drabbar och riskerar att drabba arbetare varje dag.

Denna fråga måste hamna på tapeten, vi måste måla dit den; människor, arbetare som dör på grund av bristande arbetsmiljö i 2000-talets Sverige utan större reaktioner från allmänheten. Arbetsmiljön måste förbättras, säkerheten måste förbättras, man ska som anställd kunna gå till jobbet och våga anta att man kommer levande därifrån.

Ekonomiska intressen måste alltså stå tillbaka, vinsterna kanske minska, bonusarna naggas i kanten, om det är det som krävs för att se till att de som arbetar på byggena i Sverige idag kan vara säkra på att överleva sin arbetsdag. Ett samhälle där pengar värderas högre än människoliv är ett samhälle som leder oss dit ingen vill och dit ingen kan leva. Aldrig har det varit viktigare än nu att ropa detta ut över världen.

Pengar kan vi återskapa, men aldrig ett människoliv.

Ronny Wenngren, Elektrikernas förhandlingschef 2011-08-23

I vems ficka hamnar pengarna?

Nu är det snart dags igen att starta upp en avtalsrörelse, och denna gång precis som alltid förut är det av största vikt att vi lyckas få ut rätt andel av produktionsresultatet till våra medlemmar. Vinsten och pengarna som redan finns vet vi annars hamnar någon annanstans, fördelat bland några få.

Inför avtalsrörelsen 2007 beslutade LO-samordningen om en jämställdhetssatsning som bland annat skulle ge Handels kassörskor 200 miljoner utöver den generella löneökningen. Denna satsning gjorde IF Metall stort motstånd mot och näringslivet varnade för att satsningen skulle resultera i inflation och att Sveriges ekonomi skulle bli lidande. Samtidigt kunde högt uppsatta tjänstemän på Fortum ta ut sammanlagt 9 miljarder kronor i bonusar, utan att vare sig Metall eller näringslivet protesterade eller ifrågasatte.

Med några månader kvar till nästa avtalsrörelse har tiden åter kommit för att avgöra vilka satsningar som ska göras och vilken andel som ska gå till de lågavlönade yrkesgrupperna och med detta tiden att rannsaka oss själva och vår ideologi. Jämställdhet och rättvisa är begrepp som alla förbund snabbt skriver under på men problemen verkar hopa sig just när teorin ska omsättas i praktik.

De lågavlönade yrkena i Sverige idag är också oftast kvinnodominerade, något som knappat är en slump eller vår herres skapelse – snarare är det ”vi herrar” som ligger bakom och det är då bara vi som ställt till det som också kan rätta till det.

Är man stark måste man vara snäll och i utjämningens namn måste vi alla bidra och se till att leva som vi lär. Att det är vår skyldighet framstår för oss på Elektrikerförbundet som tydligt bortom alla tvivel och vi hoppas kunna se fram emot en jämnställdhetssökande och lösningsinriktad avtalsrörelse 2012 där vi alla, också IF Metall, tillsammans enas mot orättvisorna.

Ronny Wenngren, Elektrikernas förhandlingschef 2011-08-16

Facklig kamp - för ett modernt arbetsliv

Det ”moderna arbetslivet” verkar oftast likställas med frihet och rätt att bestämma; dock inte alltid för arbetstagaren utan snarare för chefer och företagsledning. Istället för att själv få förlägga sina arbetstider får chefen alltså rätt att beordra in sin personal när som helst på dygnet och det ska modernt nog bli lättare att anställa och framförallt att avskeda personal. Frågan man måste ställa sig blir då; modernt för vem?

Enligt Svenska Akademiens Ordbok betyder ordet modern det som tillhör nutiden, det som är av sådan läggning som utmärker nya tidens människor, överensstämmande med gällande fordringar i fråga om utseende och bekvämlighet och ett modernt arbetsliv bör följaktligen vara något som överensstämmer med allt detta. Det som i dagens samhälle upplevs och beskrivs som modernt och framåtskridet och något som nutidsmänniskan tar för givet är trygghet, möjlighet att påverka, att få tala fritt och ha möjlighet att vara med och bestämma.

Vårt lands ledare får vi välja och redan i skolan har vi möjlighet att överklaga våra betyg men dessa rättigheter som vi tar för självklara i vårt samhälle idag tvingas vi släppa när vi sedan går i in arbetslivet. Den transparens och demokrati som vårt samhälle genomsyras av och som hålls som högsta mål tvingas vi också lämna utanför dörren, där arbetsledningsrätten tar över och bestämmande om lön och arbetsuppgifter och schemaläggning alls inte är dina att kontrollera eller påverka. De flesta av dina samhälleliga rättigheter upphör och du har inte längre rätt att välja vem som ska leda dig, överklaga lönesättning eller andra beslut trots att det påverkar en mycket stor del av din vakna tid.

För oss ligger det moderna i att kunna påverka, vara med och diskutera och bidra, kunna ha familj och ett liv utanför jobbet och att man helt enkelt har rätt att påverka sitt arbetsliv och sitt liv. Vi menar att de rättigheter som vårt samhälle ger oss också ska sträcka sig över arbetslivet där vi lägger så stor del av våra liv, att moderniteten i ordets rätta betydelse ska gälla alla och inte de få på toppen.

Modernt är frihet, modernt är trygghet, modernt är till för oss alla. Tillsammans måste vi jobba för ett arbetsliv som är modernt i ordets rätta bemärkelse.

Ronny Wenngren, Elektrikernas förhandlingschef 2011-08-10

Ska avtalsrörelsen 2012 börja med en präriebrand?

Jag är intresserad av vad arbetsgivarna svarat i sin remiss på Elsäkerhetsverkets förslag ”Säkra Elinstallationer”. Jag vet att en samlad elektrikerkår enhälligt har kortslutit det. Fem förbund – Elektrikerna, SEKO, IF Metall, Pappers och Kommunal – står eniga. Bara det är en styrkemanifestation.

Är förslaget är ett beställningsverk utifrån politiska intentioner och EU-anpassning? Ligger företagen på om detta för att öppna upp för lönedumpning? Är det så att detta ska trumfas igenom, oavsett protester och invändningar? Då tar man på sig ett stort ansvar för en ovanligt komplicerad och irriterad avtalsrörelse.

Elsäkerhetsverkets förslag handlar inte om teknikaliteter och juridiskt finlir bland förordningarnas paragrafmoment. Man vänder upp och ned på hela berörighets- och ansvarssystemet. Man drar sig inte ens för att slänga på en bensindunk på den ”Heliga arbetsledningsrättens” brasa.

Drivs förslaget vidare mot lagstiftning väntar tuffa förhandlingar och evinnerliga juridiska tvister. 50 000 elektriker ska tvingas avlägga prov för att få jobba vidare. Betalt av egna pengar och egen tid. Kostnad i klassen 100 000 kronor per elektriker. Kuggas du riskerar du att mista ditt levebröd. Passerar du statens nålsöga väntar dig ett el-ansvar där du får de fulla ansvarsmässiga och straffrättsliga konsekvenserna av elfel på dina axlar. Detta utan att varken ha makt över eller kontroll på alla de viktiga delar som ingår i installationsprocessen fram till spänningssättning.

Vem vill ha det scenariot när produktionen och investeringarna äntligen ökar och konjunkturen håller på att ta fart? Låt oss hoppas att förslaget var ett överambitiöst statligt byråkratiskt tjänstemannamisstag – övernit i tjänsten!

Ronny Wenngren, Elektrikernas förhandlingschef 2011-03-28