Jan Siezing, VD på EIO har sommarbloggat. Den 29 juni skrev han bland annat så här: ”Enligt Elektrikerförbundet är det bara lön och arbetsfred de förhandlar om. ”Något annat har vi inte att sälja” Med den strategin är det lättare att förstå varför det att förhandlingarna inleds med hot om strejk och varför vi inte kan få till förändringar som ger nya möjligheter för företagen i branschen och goda villkor för de anställda. Medverkan till att företagen inom EIO kan gå i täten av utvecklingen inom elteknikbranschen får ingen plats vid avtalsförhandlingarna.”
Man ska försöka vara snäll i sommartid men den här bloggen tär på snällheten. Siezing är så väl medveten om att vad vi förhandlar om är lön och allmänna villkor samt arbetsfred. Om inte, rekommenderas läsning av det avtal som EIO skrev på och som bland annat innehåller förändringar av de allmänna villkoren vad avser möjligheten att kombinera arbete med familjeliv, ökad trygghet vid arbetsolycksfall, stärkt skydd för löntagarna i så kallade integritetsfrågor (elektronisk övervakning, medicinska tvångstester). Vi hade i våra avtalsförslag en rad idéer som skulle modernisera elbranschen och indirekt öka konkurrenskraften.
För övrigt kan meddelas att Elektrikerförbundet är synnerligen flexibelt att förhandla om det mesta, huvudsaken är att det är bra för våra medlemmar. Varför inte seriöst testa någon gång?
Är inte bra villkor en nödvändighet?
Vad är det för trams att vi inte kan förhandla fram lösningar på angelägna branschproblem? För om vi ska konkurrera med omvärlden måste vi väl vara duktigare på att organisera och utföra arbete. Bli världsledande på social ingenjörskonst inom arbetslivet.
Ni önskar ”ordning o reda” på er arbetsmarknad och den leveransen har ett pris. Om ni önskar förändrade turordningsregler för företagen så innebär det att ni måste betala för det i en form som våra medlemmar kan acceptera. I år bad vi er att i så fall medverka till finansiering av inkomstförsäkringen så att den kan bli bättre, som ett pris för en sådan förändring. Tvärnej från er. Istället krokodiltårar i pressen om konflikter. Tragiskt och inte särskilt framkomligt.
Vi har i många avtalsrörelser krävt att vi tillsammans ordnar förtroendemännens villkor så att det går att föra ner delar av förhandlingsarbetet på företagen vilket Ni förespråkat så länge. Arbetsgrupp blev svaret, så tydligen är inte frågan så angelägen. Bemanningsföretag har vi diskuterat och ni skulle komma med förslag långt innan avtalsrörelsen drog igång, resultat: inget.
För inte ska vi väl gå den andra vägen, att genom lönedumpning och urholkning av arbetsvillkoren försöka konkurrera med vissa andra länder med en primitivare arbetsmarknad? Eller vill ni det?
Såg för övrigt som ett kuriosum att man chockhöjt minimilönerna i Kina nu till mellan 720 – 1 150 kr i månaden. Kommunistregeringen i Svenskt Näringslivs förebildsland var orolig för arbetsmarknadsoro om inte villkoren förbättrades.
Nej, låt oss fixa till ett bra avtal och låt oss bli ett föredöme, våga skaka av er Teknikföretagens och Svenskt Näringslivs tunga ok som ni hittills burit med er och våga vara Elteknikbranschen, framtidens bransch. Bjud till lite. Kom med lite genomtänkta förslag och våga ta med också våra önskemål innan vi står på randen till konflikt nästa gång. Realförhandla istället för att provocera med nollbud. Vad väntar ni på?
Glad sommar, förresten!
Ronny Wenngren, Elektrikernas förhandlingschef
En skön sommar med några funderingar kring grillen!
Det har varit en lång resa fram till en hägrande midsommarhelg och senare semester. Efter vintern, avtalsrörelsen och förbundsmötet känner man sig lite sliten. Jag skulle vilja återuppleva den där underbara känslan man hade på skolavslutningen när man visste att ett nästan ”evigt” sommarlov väntade. Men riktigt så kul är det ju inte ute i arbetslivet. Där har det blivit kallare och hårdare. Steget har blivit kortare mellan ett välordnat liv med fast jobb till arbetslöshet med ekonomisk osäkerhet.
I våra storstäder går moderaterna framåt. De håller på att bli klassamhällets skyltfönster. En blandning av flärd och misär, nya shoppingpalats och tiggare i gathörnen. Det är också här som de flesta oorganiserade löntagarna finns. Där det finns storstäder finns det en stor servicesektor som föder, fixar, servar och underhåller oss. Tempot är högre, företag uppstår och försvinner. Där finns otaliga småfirmor inte minst inom hantverkaryrkena. Här finns också många utländska företag verksamma i byggsektorn. Konsekvenserna av Lavaldomen och den globala världsekonomin kanske syns tydligast här.
På bostadsmarknaden gäller det att vara på livets solsida. Arv, kontakter, välbeställda föräldrar eller heltidsjobb är ett måste. Här omsätts de stora summorna på ROT- och RUT-avdrag. De välbeställda har råd att fixa och dona.
Visst finns jobb men på vilka villkor?
Hur ser storstädernas arbetsmarknad ut? Visst finns här jobb! Storstäderna är tillväxtmagneter. Det byggs ständigt. Om inte nytt så till- och om. Mäktiga bank- och finanspalats, enorma kontorskomplex och hotell växer upp som svampar. Det är byggställningar på var och varannan gata, firmabilarna är som mygg på gatorna. Det finns en stor offentlig sektor som behöver lokaler av allehanda slag. Servicenäringen är mycket stor. Lokalerna ska städas, gator städas och alla ska ha mat och dryck. Här finns en servicearmé med många unga, inflyttade och invandrare. Det är här slaget om politiken och facket framtid står!
Det är lätt att efter en avtalsrörelse hamna i navelskådning. Men ibland behöver vi lyfta blicken. Kan det vara så att Hotell- och Restaurangs, Handels, Kommunals, Fastighets och Transports kamp lika mycket är vår kamp? Vår ungdomsarbetslöshet är en Europas högsta, många har osäkra anställningar och deltider det inte går att försörja sig på. Det är här i storstäderna som det är lättast att vara anonym, här märks marknadskrafternas bästa och sämsta sidor tydligt.
Så länge vi i Elektrikerna har en hög organisationsgrad och är eniga kan vi nå bra resultat. Men vad hjälper det om politiken blir alltmer högerinriktad och facket allmänt försvagas? Det innebär att arbetsmarknadens villkor försämras. Ju mer höger desto större makt för företagen att leda och fördela arbetet, bestämma när du ska arbeta och på vilka villkor du får vara ledig. Men också lönesystem där konjunkturer och företagens egna prioriteringar spelar större roll på innehållet i lönekuvertet. Mycket att göra, några hundralappar extra. Lågkonjunktur – gå ner i lön så kanske du kan få behålla jobbet tills det blir bättre tider.
Har du redan glömt?
Det var precis så som avtalsrörelsen startade. Nollbudet och kraven på årsarbetstid innebärande att arbetsgivaren disponerade din arbetstid som det passade företaget. Individuella och företagsanpassade lönesystem. Större frihet för företaget att handplocka vilka som får gå och vilka som får vara kvar vid uppsägningar på grund av arbetsbrist. Precis det ”erbjöd” Svenskt Näringsliv landets löntagare. EFA och EIO tycker det var jättebra och höll med.
Jamen, det blev aldrig så, kanske du tänker. Funderar du då varför? Det var för att vi var eniga och bjöd motstånd. Inbillar du dig en sekund att våra motparter ändrade åsikter under avtalsrörelsens gång? Inte frivilligt, de höll emot in i det sista. De brukar i sin arbetsgivarpropaganda säga att Elektrikerna bara bråkar och strejkar. En relevant fråga är – vad kommer det sig att el- och energibranschens arbetsgivare så sällan förmår presentera avtalsförslag som utgör grund för konstruktiva partsförhandlingar?
Vi har bara en sak att förhandla om!
Vi har en enda sak som företagen behöver – det är vår arbetskraft. Priset för den och villkoren för hur vi arbetar är vad förhandlingar och avtal handlar om. Plus erbjudandet om arbetsfred samt ordning och reda när man sluter kollektivavtal. Vi vill självklart ha det bättre. Har du hört talas om något företag där man satsar på att minska försäljningen, ge bort marknadsandelar och nöja sig med sämre avkastning på det arbetande kapitalet?
Vi har ett liv varav vi tillbringar en tredjedel av det på jobbet som vuxna. De flesta gillar jobbet och samvaron med arbetskamraterna. Men lön och arbetsvillkor måste fungera. Man ska orka arbeta tills pensionen utan att bli invalid eller söndervärkt. Du ska ha rätt att kunna förena familjeliv med arbete. Som yrkesman ska du ha rätt utbildning och kunskaper för dina arbetsuppgifter. Du ska kunna känna trygghet om du blir sjuk eller råkar ut för en arbetsskada. Kollektivavtalet är det formaliserade ”handslag” där två parter reglerar detta.
I storstäderna håller dessa traditioner på att raseras. Där blir alltmer marknadsdjungelns lag. ”Arbetarpartiet” Moderaterna har lanserat nya förslag som kan bli verklighet i höst.
• De vill försämra anställningstryggheten och göra det mindre riskabelt för arbetsgivare att utan saklig grund säga upp.
• Att förlänga tiden för provanställning från 6 till 12 månader innebär att det blir svårare att få fast anställning. De har tidigare urholkat anställningstryggheten genom att förlänga tiden som arbetsgivare kan ha personal anställd på allmän visstidsanställning.
• De vill göra det mindre riskabelt för arbetsgivare att säga upp anställda utan saklig grund. Detta genom att arbetsgivaren inte behöver stå för lönekostnaden under en tvist. Det ska löntagarna själva betala genom sin a-kassa.
Deras kamp är din!
Förstår du nu varför vi solidariskt måste hjälpa våra kamrater i andra förbund att bli starkare? De måste ha stöttning så de kan organisera fler chaufförer, servitriser och butiksanställda. Se till att deras branscher inte blir ett arbetsmarknadsträsk med dumpade löner och arbetsvillkor. För det kommer i slutändan att drabba oss också. Så kamrater, vi kan ha våra åsikter om LO och olika förbund men framtiden handlar om att hålla samman mer, inte mindre. Stötta varandra, inte söndra oss.
Kanske lite tunga tankar inför sillen, nubben och de marinerade kotletterna. Men om vi inte funderar på detta och gör något åt det? Vem tror du håller i dirigentpinnen istället?
Jag önskar dig en skön sommar!
Ronny Wenngren, Elektrikernas förhandlingschef
EIO:s förhandlingschef Åsa Kjellberg-Kahn påstår i ett pressmeddelande att Elektriska Installatörsorganisationen är beredda att träffa avtal på samma nivå som byggbranschen.
- Men då är det väl bara att räkna ut vad det avtalet faktiskt innehåller och ger. Då framstår de flesta av våra krav som ytterst rimliga. Varför bråkar ni då med oss och bara säger nej, undrar Elektrikernas förhandlingschef Ronny Wenngren.
Hittills har inte EIO med någon form av förpliktigande substans tagit den gyllene chans till framtidssatsning Elektrikerförbundet, SEF erbjudit genom att lösa de sociala frågorna i arbetsvillkoren. Det borde ligga i företagens eget intresse att fixa till detta.
- Det är läge nu för att ta ett helhetsgrepp på elteknikbranschen där vi med moderna arbetsvillkor gör branschen mer konkurrenskraftig, jämställd och attraktiv för ungdomarna, säger Ronny Wenngren.
- För inte tror väl EIO att vi kan möta framtiden med taffliga boendevillkor, problem att kombinera arbete med modernt familjeliv, otrygghet när det gäller återanställningsrätten, låga minimilöner, bristande möjligheter till kompetensutveckling eller oreglerat integritetsskydd. Trygga, kunniga och motiverade elektriker ger ökad effektivitet, produktivitet och lönsamhet. Det borde till och med EIO kunna räkna ut, utan kalkylator, säger Wenngren.
- Istället för att tjata om hur många gånger vi strejkat kanske elföretagen borde fundera över varför vi tvingas göra det. 2004 strejkade vi till exempel för förbättringar av arbetsmiljön och säkerheten på jobbet. Sedan dess har inte en enda elektriker dött på jobbet. Men ni sade nej tills vi strejkade. Vi tvingas bråka för att EIO med en nydresserad papegojas envishet bara säger nej, nej, nej.
- Släpp nu rädslan för Svenskt Näringsliv . Energibolagen vågade och Byggindustrin vågade så vad väntar EIO på, undrar Ronny Wenngren.
Fräckt när rika energibolag predikar återhållsamhet för sina montörer!
– Energibolagen visar en otrolig fräckhet gentemot våra kraftverksarbetare. De vill knappt ge dem något lönelyft alls, trots montörernas uppoffrande arbete. Arbetsgivarna vill inte ens ärligt förhandla utan gömmer sig bakom Svenskt Näringslivs ”kjolar”, säger Ronny Wenngren, förhandlingschef på Elektrikerförbundet.
– Budskapet att kraftverkarna och deras fruar eller sambos som jobbar som butiksanställda, undersköterskor och inom äldreomsorgen ska nöja sig med nästan ingenting kommer från penningstinna bolag som gjort miljardvinster år efter år. De är nämligen dessa som styr arbetsgivareorganisationen EFA, säger Wenngren.
– I EFA:s styrelse återfinns samma bolag som t ex gjort storvinster på den bistra vintern och skickat ut höga elräkningar till hushållen utan att skämmas det minsta. För att ta hutlöst betalt för sina tjänster kan de.
Däremot skriar de när det gäller anständigare löner och villkor för sina anställda. Lönekostnaderna i dessa bolag märks knappast i boksluten, de utgör inte ens ören på det elpris som debiteras ut till kunderna. Enbart lön och bonus på 13 miljoner till Fortums VD 2009, en enda person, skulle motsvara en bonus på 7 600 kronor per man till 1 700 kraftverksmontörer, säger Wenngren.
– Energibolagen har råd att betala sina anställda bra löner och arbetsvillkor. Varför då i praktiken förhandlingsvägra? Det är ynkligt att gömma sig bakom Svenskt Näringsliv och vissa ofta utlandsägda industriföretag som det gått dåligt för.
- Vill ni ha arbetsfred, ordning och freda för ni börja förhandla på riktigt. Löntagarna är inte så dumma att vi tror på er direktörer som själva skor er medan ni predikar säck och aska för andra, konstaterar Wenngren.
30 år sedan 750 000 arbetare utestängdes från jobbet
Om sex veckor är det av en händelse ett märkligt 30-årsjubileum. Den 2 maj 1980 slog dåvarande arbetsgivareorganisationen SAF till med att lockouta (=stänga ute löntagare från jobbet) 750 000 arbetare i avtalsrörelsen. Storkonflikten då kom att omfatta närmare en miljon löntagare. I första maj tågen deltog närmare 800 000 personer (jämfört med 200 000 ett ”vanligt år”). Då hade vi också en borgerlig regering. SAF ”investerade” i att radikalt försvaga fackföreningsrörelsen.
2010 agiterar Svenskt Näringsliv åter för ideologisk kamp i avtalsrörelsen. De centrala fackliga organisationerna ska försvagas genom att man förvägrar dem rätten att förhandla och sluta riksavtal. Istället ”erbjuds” landets löntagare att få förhandla individuellt eller lokalt med företagen. I Skellefteå, Simrishamn och på tusentals andra orter ska man träffas för att diskutera om det finns något löneutrymme. Och det bestämmer företaget. Är man riktigt snäll kanske direktören kan avvara en slant.
Varför blicka bakåt när vi behöver se framåt!
När Sverige behöver modernisera arbetslivet för att hävda oss mot utländsk konkurrens vill Svenskt Näringsliv backa tillbaka, inte 30 utan 100 år. De vill fritt styra arbetsvillkoren. Bestämma över vem de vill ha och inte ha. Kunna botanisera bland en flora av lösliga anställningsformer. De vill kunna bestämma vem som är ”kompetent” och får stanna kvar, samtidigt som de inte förmår sluta avtal om rätten till garanterad kompetensutveckling för löntagaren.
Hur ser den Karin eller Johan ut som ska våga köpa en bostadsrätt eller eget hus i framtiden om Svenskt Näringsliv får råda? Vilken bankkamrer vill låna ut några miljoner till en löntagare med löslig anställning? Vilka småbarnsföräldrar söker sig till företag som kan beordra dig att ta ett jobb långt ifrån hemorten och där du kan få sparken om du vägrar? Vem satsar på karriär i sin firma när de nästa dag kan bli ”utackorderade” till ett bemanningsföretag?
Investering i rädsla och osäkerhet
Håller Svenskt Näringsliv åter på och investera i rädsla och skrämsel? Varför ställer andra arbetsgivare och företag upp på det? Vågar ni satsa på den högoddsaren när konjunkturen vänder? Har ni inget eget civilkurage!
Hur tror ni att ungdomen ser på er? Vad har ni att erbjuda dem annat än otrygghet och ovisshet? Ska ni spela ut ungdomarna mot deras föräldrar och föräldrarna mot minimiavlönade utländska EU-arbetare? Och sedan då? Mot kinesiska villkor?
Idag liksom för trettio år sedan försöker den politiska och ekonomiska högern att stuka löntagarna i allmänhet och att knäcka fackföreningsrörelsen i synnerhet. Nästan nollavtal och försämrade villkor. Det kan bli ett ohyggligt kostsamt experiment som kan skada hela det svenska samhället och ekonomin i många år framöver.
Idag utmanar högern inte bara LO utan i lika hög grad tjänstemannarörelsen. Det komplicerar ”gamblingen”. För tjänstemän som röstar på folkpartiet och moderaterna är idag ganska medvetna om sina fackliga rättigheter. De säljer knappast ut lönebildning, arbetsvillkor och trygghet utan vidare. Och det är inte en slump att Moderaterna så radikalt har lagt om retoriken utåt till stöd för kollektivavtal och fack.
Hur blir 1 maj i år tro?
EIO agerar i strid med god sed på arbetsmarknaden
Det är med bestörtning som jag som förhandlingschef för Svenska Elektrikerförbundet, SEF, tog del av Installatörsorganisationen EIO:s påstående att Elektrikerförbundet skulle kränka de mänskliga rättigheterna. Detta är ett agerande som enligt SEF står i strid med vad som är att anse som god sed på arbetsmarknaden. EIO:s debattartikel i Dagens Industri (2010-03-19) visar tyvärr att flera arbetsgivarorganisationer inom Svenskt Näringsliv allt mer tar avstånd från den svenska modellen där tvistefrågor i första hand löses genom förhandlingar.
För närvarande pågår känsliga avtalsförhandlingar mellan SEF och EIO. Dessa avtalsförhandlingar försvåras naturligtvis allvarligt när EIO påstår att SEF skulle kränka de mänskliga rättigheterna. Detta påstående är direkt felaktigt och kan inte förstås på något annat sätt än att EIO inte har något intresse av konstruktiva förhandlingar. Istället söker EIO konflikt.
Enligt kollektivavtalet mellan SEF och EIO ska i princip samtliga arbeten utföras på ackord. Vid arbete på ackord är det ackordslaget som bestämmer hur arbetet ska utföras och ackordslaget planerar självständigt arbetet. Arbetstagarna har därmed möjlighet att påverka sitt arbete. Det är mot denna bakgrund som EIO:s ogrundade påstående ska förstås. Arbetsgivarna vill bestämma själva utan möjlighet för arbetstagarna att påverka sitt arbete.
Detta kan inte vara lösningen för en bransch som löpande behöver rekrytera en stor mängd unga människor. Dagens ungdomar vill ha möjlighet att påverka sitt arbete. Tiden då arbetaren stod med mössan i hand är lyckligtvis tveklöst förbi. Tyvärr har inte direktörerna på EIO följt med i denna utveckling.
Granskningsavgifterna är enligt SEF nödvändiga för att upprätthålla ackordssystemet och se till att samtliga arbetstagare får avtalsenliga löner. EIO redogör i sin artikel på ett felaktigt sätt för den dom i Europadomstolen där domstolen ansåg att Svenska Byggnadsarbetareförbundets granskningsavgifter inte stod i överensstämmelse med europakonventionen. Vid en seriös läsning av denna dom framgår tydligt att domstolen inte underkände granskningsavgifter som sådana utan det förhållandet att Byggnads inte på ett tillräckligt utförligt sätt kunde redogöra för den utförda granskningen. Detta nämner överhuvudtaget inte EIO i sin artikel.
De granskningsavgifter som SEF och EIO kommit överens om i kollektivavtal är betydligt lägre än Byggnads granskningsavgifter. Vidare har SEF en mycket god kontroll över hur granskningen utförts samt därmed hur granskningsavgifterna använts. Således uppfyller kollektivavtalet mellan SEF och EIO de krav som uppställts av Europadomstolen.
I sin artikel berör även EIO det förhållandet att SEF i årets avtalsrörelse ställt krav på att arbetsgivarkollektivet gemensamt ska stå för en del av kostnaderna för det fackliga arbetet. Sedan förtroendemannalagens ikraftträdande på 1970-talet har lagstiftaren ansett att arbetsgivarna ska bekosta en del av den fackliga verksamheten. Bakgrunden till detta är att den fackliga verksamheten är gynnsam för såväl arbetstagare som arbetsgivare. Genom en stark lokal facklig verksamhet möjliggörs konstruktiva lösningar när tvister uppstår. Arbetsgivarna får helt enkelt en stark motpart att sluta överenskommelser med.
Möjligheten till betald ledighet för fackligt arbete enligt förtroendemannalagen är svår att utnyttja i en bransch som består av mindre arbetsgivare. För att möjliggöra en stark lokal facklig verksamhet kom därför SEF och EIO under den förra avtalsrörelsen överens om en medfinansiering. Denna medfinansiering önskar SEF behålla. SEF vill att huvuddelen av alla problem som uppstår på en arbetsplats ska lösas lokalt och inte i Stockholm mellan de centrala parterna. Tydligen vill EIO inte ha en sådan ordning.
Min uppmaning till EIO är att organisationen bör återvända till förhandlingsbordet för att föra konstruktiva diskussioner.
Ronny Wenngren, Elektrikernas förhandlingschef